Arvid 6 månader

Idag är det ett halvår sen han kom till världen. Jag har egentligen aldrig skrivit någon typ av förlossningsberättelse av den enkla anledningen att det skulle bli en halv roman. Sen kändes det i början rätt jobbigt att ens tänka på och med tiden har fokus flyttats från när han kom, till hur allt blivit efteråt. Det däremot skulle kunna bli en hel roman. Livet har verkligen förändrats till det yttersta, och det är helt makalöst hur det kan gå från riktigt bra, till ett hejdundrande fyrverkeri både på det känslomässiga planet och även det vardagliga. Något som är svårt att föreställa sig innan allt händer. Någonstans förstod jag lite av storheten med att få barn, men för att inse HUR stort det är måste det upplevas. Allt från första början till den dag det verkligen händer. Den dag då ett nytt liv introduceras för sina föräldrar, som i nio månader varit ovetandes om hur pass fantastiskt, magiskt och underbart det är med en liten.
 
En vecka gammal i favoritpyjamasen.
 
Under dessa sex månader har vi varit med om en hel del. Det är kanske därför det känns som att han alltid varit hos oss? Att få vara med om den dagliga utvecklingen är bland det häftigaste. Det sätter igång tankar i stil med "har vi gjort denna där?" och "hur är det möjligt?". För nog är liv ett fantastiskt ting som kan verka mer som ett mirakel än biologi. När det inte bara är något, utan någon, som har en helt egen personlighet. Nej jag kommer väl aldrig begripa mig på livet som helhet (tänker på det inlägg jag skrev för nån vecka sen om vad som händer efteråt) men jag känner mig helt otroligt lycklig lottad som fick just Arvid. 
 
Knappt tre månader gammal, i finkläder då det
midsommarafton till ära vankades bröllop och dop.
 
Det är svårt att inte älska varenda millimeter av honom. Hans små knubbiga fötter, hans minst lika knubbiga kinder och hans bekymmersrynka när han undersöker olika saker. Hans helt otroligt mysiga ljud när han ligger för sig själv och diskuterar, eller hur han gosar ner hela sitt ansikte när han är trött. Hans skratt när han blir kittlad eller hans finurliga leende som han ger emellanåt. För det mesta ler han stort och brett med tungan rätt i mun. Jag älskar när jag ser, och märker på honom att han mår bra. Det är en tillfredsställelse utan dess like. För även om han är en väldigt självständig liten herre har han sina rutiner med mat och sömn som måste följas. 
 
Nästan sex månader gammal
 
Varje dag med Arvid är en bra dag. Han ger så otroligt mycket och kräver så förhållandevis lite. Eller så är det bara så det känns. Det mesta funkar bara så bra och jag brukar säga att han är ett lättsamt barn.  Tänk om man kunde stoppa tiden? Fast något säger mig att det kommer bara bli ännu bättre och roligare med den här lilla filuren.
 
 
Allmänt | | En kommentar |

Testing testing - ett två

 De där förgrymmade vagnarna med bebisstolar kräver nån typ av specialpeng för att låta sig utlånas. Så vi provade de vanliga vagnarna istället. Han satt som en kung till en början, men eftersom han fortfarande är min lilla pluttebebis är han inte stark nog att sitta själv. Det slutade med att jag fick hålla i honom med ena handen medans vi handlade. Det blev lite too much när vi kom till kassan och skulle betala. Med en hand skulle jag leta igenom mina fickor efter en rabattkupong. Jag gav upp när kön blev toklång och betalade fullpris istället. Darn! Kollade hemma istället och jag måste nog ha tappat den inne i butiken. Det var ändå 25 kr.. Som den snålfan jag är, eller den ekonomiska människa, ser jag detta som ett mycket irriterande moment. Jag skulle aldrig köpt prylen för fullpris men det kändes larvigt att ställa den åt sidan när de redan blippat in den i kassan. Bildtext: liten Arvid i sitt ny hattdon, gubbkepsen. Ett självklart val för den lilla farbrorn han är..
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Människor i allmänhet upphör aldrig att förvåna..

Det mest lustiga och underliga hände idag. Jag stod och lastade ur Arvid ur bilen när en äldre man dök upp. Han frågade "använder barnet napp?" och jag svarade att joo det gör han. Då började han berätta om en bosnisk sed som handlar om att ge det första nya liv man stöter på, lycka i livet. Detta görs genom att ge föräldern en slant som denne ska köpa något för. Barnet får något (exempelvis en napp) och där har alltså lyckan passerat från den som ger till det nya livet. Hans konstaterade dock att han inte hade det han brukade ge, det vill säga en tjugolapp, så jag fick hundra riksdaler av den för mig helt okända människan. Hann tänka "nu har han kanske en medhjälpare som tömmer bilen bakom mig" men icket då. Jag tror det var sant allt han sa. Sagt och gjort. För pengarna köpte jag en fin burk att ha Arvids ersättning i. Moomin!
 
 
 
Upp