Arvid 6 månader
Idag är det ett halvår sen han kom till världen. Jag har egentligen aldrig skrivit någon typ av förlossningsberättelse av den enkla anledningen att det skulle bli en halv roman. Sen kändes det i början rätt jobbigt att ens tänka på och med tiden har fokus flyttats från när han kom, till hur allt blivit efteråt. Det däremot skulle kunna bli en hel roman. Livet har verkligen förändrats till det yttersta, och det är helt makalöst hur det kan gå från riktigt bra, till ett hejdundrande fyrverkeri både på det känslomässiga planet och även det vardagliga. Något som är svårt att föreställa sig innan allt händer. Någonstans förstod jag lite av storheten med att få barn, men för att inse HUR stort det är måste det upplevas. Allt från första början till den dag det verkligen händer. Den dag då ett nytt liv introduceras för sina föräldrar, som i nio månader varit ovetandes om hur pass fantastiskt, magiskt och underbart det är med en liten.
En vecka gammal i favoritpyjamasen.
Under dessa sex månader har vi varit med om en hel del. Det är kanske därför det känns som att han alltid varit hos oss? Att få vara med om den dagliga utvecklingen är bland det häftigaste. Det sätter igång tankar i stil med "har vi gjort denna där?" och "hur är det möjligt?". För nog är liv ett fantastiskt ting som kan verka mer som ett mirakel än biologi. När det inte bara är något, utan någon, som har en helt egen personlighet. Nej jag kommer väl aldrig begripa mig på livet som helhet (tänker på det inlägg jag skrev för nån vecka sen om vad som händer efteråt) men jag känner mig helt otroligt lycklig lottad som fick just Arvid.
Knappt tre månader gammal, i finkläder då det
midsommarafton till ära vankades bröllop och dop.
midsommarafton till ära vankades bröllop och dop.
Det är svårt att inte älska varenda millimeter av honom. Hans små knubbiga fötter, hans minst lika knubbiga kinder och hans bekymmersrynka när han undersöker olika saker. Hans helt otroligt mysiga ljud när han ligger för sig själv och diskuterar, eller hur han gosar ner hela sitt ansikte när han är trött. Hans skratt när han blir kittlad eller hans finurliga leende som han ger emellanåt. För det mesta ler han stort och brett med tungan rätt i mun. Jag älskar när jag ser, och märker på honom att han mår bra. Det är en tillfredsställelse utan dess like. För även om han är en väldigt självständig liten herre har han sina rutiner med mat och sömn som måste följas.
Nästan sex månader gammal
Varje dag med Arvid är en bra dag. Han ger så otroligt mycket och kräver så förhållandevis lite. Eller så är det bara så det känns. Det mesta funkar bara så bra och jag brukar säga att han är ett lättsamt barn. Tänk om man kunde stoppa tiden? Fast något säger mig att det kommer bara bli ännu bättre och roligare med den här lilla filuren.
Har tänkt flera gånger idag på just det faktum att det har gått sex månader. Det har gått så fort tycker jag, skulle vara intressant om någon någongång kunde mäta ditt och mitt mått på den här perioden, hur fort har det gått egentligen i ditt och mitt tycke?
Självklart älskar du varje millimeter av honom och det är du inte ensam om...