Musik

Jag måste börja med att berätta att min allra första CD-skiva var Smurfhits 2. Jag minns klasskompisar som hade CD-sidor med Aqua, kusiner med Backstreet Boys och jag minns hur det var att titta i Ginza-katalogen. En skiva kostade då 129 kr, och en singel 19 eller 29 kr.

 

När jag fick min första cd-spelare och den skivan till var jag hur lycklig som helst. :)

 

Det här känns faktiskt jättemärkligt, att prata om något som var för mer än 10 år sedan som "då", och framför allt, hur annorlunda allt var då. Vi spelade in kasettband med bra låtar från radio, lånade skivor mellan varandra och Voxpop (har för mig det gick på onsdagar) var bra skit! Sen när internet kom, tog det ungefär en timme att ladda ner en låt.

 

Nu känns det som att man var så otroligt begränsad då. I alla fall när det gällde tillgången och utbudet. Det får Spotify att verka smått kriminellt, men vilken underbar uppfinning! Det gör det å andra sidan lite tråkigt med just musik, för min del handlar det inte längre om att samla på något. Allt finns gratis och lättillgängligt numera. Alla skivor ligger nerpackade (förutom min städskiva!) och jag tror det var ett par år sedan jag senast köpte en.

 

Jag vill helst inte bli satt i något fack för vilken musik jag lyssnar på. Kallar du mig popsnöre blir jag nästan sur, på riktigt. Inte för att det är nåt fel med pop, jag lyssna på en del (även om det är en väldigt väldigt liten del) på pop men framför allt är det alternativ rock, rock och reggae jag lyssnar på. Det enda jag ALDRIG lyssnar på är opera och klassisk musik. Riktigt jobbig death metal går också bort. Det enda jag tänker när jag hör det är stora troll som springer fram genom en mörk skog – ångest!!!

 

Men musik i allmänhet – ja tack. Gärna och ofta, dock inte för högt. Mitt huvudinstrument är piano (när jag bor större SKA det finnas ett piano där!) och jag försöker bemästra min fina gitarr som hänger på väggen. Jag sjunger gärna, men inte då andra hör. :)

Mer om mig | | 2 kommentarer |

Min syn på kristendomen och religion

Jag tror. Tror inte. Tror. Inte. Jag anser mig inte vara kristen, även om jag tillhör den svenska kyrkan. (Funderar på att gå ur!) Jag är döpt och konfirmerad, och helt ärligt talat, jag har alltid velat tro. Men det går inte. Skulle kunna räkna upp miljontals orsaker till varför jag inte kan tro på gud/jesus/bibeln och kristendomen. Även om jag tycker att den kan vara jätteskönt att sitta i en kyrka en stund, och bara fundera, så känns det skenheligt med tanke på att jag inte tror på vad kyrkan står för.

 

Här är några anledningar till varför jag helt enkelt inte förmå mig att tro på kristendomen.

 

Bibeln är FULL av motsägelser och dubbelmoral.

 

Ser inte syftet med att ha någon slags "stöttepelare" bakom mig, som bara tar cred för när det går bra. Till exempel, uttrycket "Tack gode Gud". Går något käpprätt åt helvetet, då är det den egna personerns ansvar.

 

Dubbelmoralen i det är: att du kan bete dig hur som helst, men du får alltid Guds förlåtelse. Med andra ord, jag skulle kunna leva ett helt liv, och frångå de tio budorden, för att sen vid hög ålder "finna Gud", och då räknas med i gemenskapen.

 

"Religionen har övertygat människor om att det finns en osynlig mansperson som bor i himlen och iakttar allt man gör, varenda minut varje dag. Och den osynlige har en speciell lista på tio saker som han inte vill att man ska göra. Och om man gör någon av dessa tio saker har han ett särskilt ställe, fyllt av eld och röd och bränder och tortyr och plåga, dit han skickar en att leva och lida och brinna och kvävas och skrika och gråta i evighet till tidens ände.. Men han älskar dig!".

Citat ur boken Illusionen om Gud.

 

Däremot kan jag förstå behovet att ha något att tro på, så det handlar inte om att jag inte förstår varför man tror. Jag kan förstå tryggheten i att tro att det finns någonting större än vad vi kan se. Jag dömer ingen utefter vad den personen tror på. (Alla kan inte ha samma åsikter om allt.) Det som däremot gör mig riktigt jävla irriterad och förbannad, det är personer som trycker sig på, och dömer mig. Men det behöver inte bara handla om religion. Om en t ex vegan kommer till mig och påstår att jag inte är en djurvän eftersom jag äter kött, slår jag direkt dövörat till. Eller om någon som är väldigt övertygad om något annat försöker tränga sig på. Den attityden fungerar tyvärr inte. Jag tror många blir sjukt irriterade över det beteende, alltså mer irriterade än öppna för att eventuellt ta till sig ett budskap. Jag tycker att själva grejen att gå hem till folk, knacka på och vilja komma in är FÖR påträngande. Vill jag ha något uppsöker jag det själv.

 

Jag tror på evolutionen. Jag tror på att människan föds som ett oskrivet blad och formas av vad som finns runt omkring dem under uppväxten. Jag tror på själavandring. Jag tror på kärlek och respekt (könsstympning, självmordsbombare och homofobi är inte kärlek och respekt, och tyvärr är det ofta något som förekommer bland religioner). Jag tror på ansvar och fri vilja. Vi har förmågan att förstå att våra handlingar kan få konsekvenser, till skillnad från andra levande varelser. Därför har vi något som kallas etik och moral.

 

Sen, det bästa av allt. Jag tror på meningen med livet. Min pappa berättade detta för mig för några år sedan, och det känns så rätt. Med tanke på hur livet ser ut, och speciellt med tanke på vad vi har: tid. Vi har (förhoppningsvis) möjligheter att påverka tiden själva. Svaret på frågan enligt mig är:

 

Längtan!

Mer om mig | | 2 kommentarer |

Om mig

Mitt namn tror jag inte har undgått någon. Mitt andranamn är Anna och mitt efternamn är förutom svårstavat (svåruppfattat kanske?) för vissa, inte det vanligaste i Sverige. Jag föddes 1986, som var för övrigt ett jäkla fint år att födas på. Från 0-16 års ålder bodde jag i en liten liten by lååångt ifrån där jag bor nu. Mitt urpsprung är alltså norrländskt, och det är faktiskt något jag är stolt över. Det fina med att jag faktiskt är uppifrån landet, är att jag har fått möjligheten att se kontrasten mellan slätterna runt Vättern och Vänern och en liten ort i Västerbottens län. Det skulle jag kunna prata länge och brett om, men nu lämnar jag det.

 

Idag bor jag i Skövde tillsammans med min fina sambo och två stycken katter, Greger och Vovven. Vägen från norr till Skövde är krokig men helt och hållet mitt egna val. Gick 2 ½ år av gymnasiet i Umeå, och flyttade sedan ner till en då nyfunnen pojkvän här i Skaraborg. Vi är inte tillsammans nu länge, vi bröt upp efter fyra år ungefär. Sedan via några andra lägenheter, bostadsorter hamnade jag till slut där jag är nu, och stortrivs!

 

Sedan studenten 06 (ett år senare eftersom jag gick om hela sista året i Lidköping) har jag jobbat, mest inom industrin. Just nu är jag tjänstledig för att plugga. Hoppade på ett Collegeår och läser högskolekurser varvat med sådant jag aldrig läste på gymnasiet. Vet i dagsläget inte vad jag vill bli sen, så det måste jag återkomma om.

 

Det jag är mest glad över, är att jag själv har valt allt det här. Jag valde att flytta från Umeå, och jag valde att lämna min föredetta och gå vidare i livet. Jag vill tro att man alltid har ett val. Eller om man säger såhär, ingenting är omöjlig. Det är det som är det fina med livet. Jag köper att alla har olika förutsättningar, men man kan alltid försöka göra det bästa av situationen. Du måste tro på dig själv, man kan inte alltid lita på att andra gör det. Och som man säger, vill man ha någonting gjort får man se till att det händer. Det går inte att skylla på staten för att man missade bussen, och när man gjort det för tioende gången kanske man förlorar jobbet. Vems fel är det då? Inte statens i alla fall. Frihet under ansvar. Det enda vi egentligen får "gratis" är livet, och en jävla massa tid. Sen är det bara att se till att styra upp det.

 

Det som ligger mig närmast om hjärtat är, misstolka mig rätt, mig själv. Jag älskar min familj, mina vänner och är för det mesta öppen och nyfiken på alla andra också. Jag vill alltid kunna ställa upp på andra och finnas där. Men av tidigare erfarenheter så känns det som att jag slösat bort alldeles för mycket tid på "dåliga relationer". Så på senare tid har jag prioriterat mig själv före mycket annat, både på gott och ont.

 

Hört av andra om mig själv: Glad, snäll, rolig och lättsam. Det är fina ord, och jag är glad att folk uppfattar mig såsom jag vill vara. Tre stora intressen är: träna, vara kreativ (finns oändligt många sysselsättningar här!!) och vara ute och flänga. Jag trivs bäst när det är ett rätt högt tempo på vardagen, och med det följer att jag skulle inte palla fem veckors semester på raken. Blir otroligt rastlös emellanåt!

 

Börjar se fram emot perioden i livet som innefattar barn. Ser barn, gravida och familjer överallt.. :)

 

Musik: Min spotifylista

 

Korthårig och nybliven Skövdebo. (Alltså två år sen typ..)

 

Schteeeeeker på Sweden Rock.

Upp