Separationsångest

Det är väl normalt med lite kalla fötter va? I det stora hela känns det superbra med att sälja och flytta. Men det kommer ändå stunder då jag känner att saknaden kommer att bli märkbar och betungande. Det är trots allt vårt första gemensamma hem. Allt som har hänt, hur livet har förändrats och alla minnen som vi själva arrangerat. Arvid fanns inte när vi flyttade hit. Hans första år, från spädis till lite större till en fyraåring som cyklar längst vägen med sina grannkompisar. Alla födelsedagar, alla kalas och alla middagar. Nervösa kvällar inför tentor. Examen. Allt jobb vi gjort på huset. Och allt det andra. Men en sak är säker, jag kommer att minnas det här huset och omgivningarna som något väldigt fint och bra. Som Andreas sa "Det känns som att lyckan sitter i väggarna". Jag håller väl med, förutsatt att det är vi som har planterat lyckan där.

 
Ikväll åker mina hjärtan på älgjaktstripp till Blaiken. Själv stannar jag hemmavid, fixar med visningarna och försöker njuta av egentid. Det är så himla dumt det där. Tanken på egentid är mer lockande än vad det faktiskt är njutbart att vara själv. Varför? Jag saknar dom redan. För ett år sedan renoverade jag sovrummet under den ensamma veckan. Samtidigt kom det första ägget från våra hönor. Nu kan hela världen se vårt sovrum på hemnet och dessutom lockas potentiella köpare med att det kommer hönor på köpet.
 
I alla fall, idag ska jag och Arvid på ett tåg-äventyr. Planeringsdag på förskolan så jag är hemma med honom. Så vi passar på att göra något kul nu innan han åker iväg.
 
 
Allmänt | |
Upp