hejsapetronella!

Idag, den 3:e mars, hade jag sitta ute-premiär! Solen stekte och det var 15 grader i solen på framsidan. Efter sittsessionen gick jag en svängom med Nisse och träffade en av de permanenta boende från sommarstugeområdet. En riktigt skön promenad helt enkelt och det är ju ofta så skönt att komma in igen. Nej vad vore livet utan hund.. Hade vi inte haft Nisse hade jag ju inte alls vart utomhus lika mycket, och definitivt inte vart lika mycket i skogen. Tycker det är skittråkigt för alla som är tvungna att ge upp sina lurvbollar på grund av diverse olika saker, och även om jag tror att det kommer funka jättebra med Nisse och en bebis så är inte det någon garanti.

 

Den här tiden som gått har jag och taxrumpan verkligen fått en annan relation. Vi hade ett stort problem (som startade nångång i höstas) som helt enkelt var tvunget att bli löst och det har vart kämpigt. En gång ringde jag till Andreas och bara tjöt i telefon. Problemet: Han gjorde allt som stod i hans makt för att få uppmärksamhet, vilket jag gick på ganska länge. Det resulterade i en hund som sprang fram och tillbaka som besatt, bet tag i saker (inkl mina byxben när jag gick), hoppade upp på soffbordet och hämtade grejer osv. Jag fick tipset (förutom mer stimulans) att leka mer med honom på ett kravlöst sätt. Men hur lätt är när det när irritationen slår till kl 07:13 på morgonen och sen sitter i hela dagen? Och även om vi lekte fortsatte han med det här skumma beteendet direkt efter. Med andra ord, han kunde ta för sig ordentligt för jag fattade först inte alls vad det handlade om. Och en hund som får ut något (reaktion från min sida) av att göra något fortsätter med största sannolikhet med det beteendet. Så länge det funkar. Jag började ignorera honom och själv styra över lek och bus-stunderna. Det var rätt frustrerande att sitta inne i köket och höra allt han gjorde inne i vardagsrummet, utan att lyfta ett finger. Men det roliga är att det tog inte alls många dagar innan han gav upp. Det funkade ju inte längre! Han försökte sedan med att gnälla till sig uppmärksamhet, och detta höll han på med i kanske 14 dagar i varierande grad. Gjorde precis samma sak och nu; en lugn hund som roar sig själv alternativt sover. Det blir ju då mycket enklare och roligare för mig att vara glad och uppskatta lekstunderna. Nu är han bara världens goaste som gärna leker, och blir verkligen skitglad när jag tar initiativ, men verkar samtidigt uppskatta mys och närhet minst lika mycket. 

 

Det här var SVINJOBBIGT förut. Jag kände mig totalt maktlös och som en värdelös hunduppfostrare. Och hur skulle det gå med en bebis? Nu känner jag mig betydligt lugnare efter det här problemet som kommit och gått, men det är ändå jobbigt att tänka tanken: "tänk om". Nu har jag för fjortonde gången kärat ner mig totalt i den här lilla taxen och bara tanken på det värsta tänkbara får tårarna att börja rinna. Från att olovligt tjyvat energi ger han nu så otroligt mycket mer och fyller upp vårat lilla hus och våra liv med.. lurv. Så underbar!