Min syn på kristendomen och religion

Jag tror. Tror inte. Tror. Inte. Jag anser mig inte vara kristen, även om jag tillhör den svenska kyrkan. (Funderar på att gå ur!) Jag är döpt och konfirmerad, och helt ärligt talat, jag har alltid velat tro. Men det går inte. Skulle kunna räkna upp miljontals orsaker till varför jag inte kan tro på gud/jesus/bibeln och kristendomen. Även om jag tycker att den kan vara jätteskönt att sitta i en kyrka en stund, och bara fundera, så känns det skenheligt med tanke på att jag inte tror på vad kyrkan står för.

 

Här är några anledningar till varför jag helt enkelt inte förmå mig att tro på kristendomen.

 

Bibeln är FULL av motsägelser och dubbelmoral.

 

Ser inte syftet med att ha någon slags "stöttepelare" bakom mig, som bara tar cred för när det går bra. Till exempel, uttrycket "Tack gode Gud". Går något käpprätt åt helvetet, då är det den egna personerns ansvar.

 

Dubbelmoralen i det är: att du kan bete dig hur som helst, men du får alltid Guds förlåtelse. Med andra ord, jag skulle kunna leva ett helt liv, och frångå de tio budorden, för att sen vid hög ålder "finna Gud", och då räknas med i gemenskapen.

 

"Religionen har övertygat människor om att det finns en osynlig mansperson som bor i himlen och iakttar allt man gör, varenda minut varje dag. Och den osynlige har en speciell lista på tio saker som han inte vill att man ska göra. Och om man gör någon av dessa tio saker har han ett särskilt ställe, fyllt av eld och röd och bränder och tortyr och plåga, dit han skickar en att leva och lida och brinna och kvävas och skrika och gråta i evighet till tidens ände.. Men han älskar dig!".

Citat ur boken Illusionen om Gud.

 

Däremot kan jag förstå behovet att ha något att tro på, så det handlar inte om att jag inte förstår varför man tror. Jag kan förstå tryggheten i att tro att det finns någonting större än vad vi kan se. Jag dömer ingen utefter vad den personen tror på. (Alla kan inte ha samma åsikter om allt.) Det som däremot gör mig riktigt jävla irriterad och förbannad, det är personer som trycker sig på, och dömer mig. Men det behöver inte bara handla om religion. Om en t ex vegan kommer till mig och påstår att jag inte är en djurvän eftersom jag äter kött, slår jag direkt dövörat till. Eller om någon som är väldigt övertygad om något annat försöker tränga sig på. Den attityden fungerar tyvärr inte. Jag tror många blir sjukt irriterade över det beteende, alltså mer irriterade än öppna för att eventuellt ta till sig ett budskap. Jag tycker att själva grejen att gå hem till folk, knacka på och vilja komma in är FÖR påträngande. Vill jag ha något uppsöker jag det själv.

 

Jag tror på evolutionen. Jag tror på att människan föds som ett oskrivet blad och formas av vad som finns runt omkring dem under uppväxten. Jag tror på själavandring. Jag tror på kärlek och respekt (könsstympning, självmordsbombare och homofobi är inte kärlek och respekt, och tyvärr är det ofta något som förekommer bland religioner). Jag tror på ansvar och fri vilja. Vi har förmågan att förstå att våra handlingar kan få konsekvenser, till skillnad från andra levande varelser. Därför har vi något som kallas etik och moral.

 

Sen, det bästa av allt. Jag tror på meningen med livet. Min pappa berättade detta för mig för några år sedan, och det känns så rätt. Med tanke på hur livet ser ut, och speciellt med tanke på vad vi har: tid. Vi har (förhoppningsvis) möjligheter att påverka tiden själva. Svaret på frågan enligt mig är:

 

Längtan!

Mer om mig | |
#1 - - hemmabasen:

helt överens med dig (efter var o varannan rad en tanke om vad klok hon är gullhönan). Vad jag dock inte har snappat var slutklämmen, längtan?

#2 - - Petronella den snälla:

Skrev en lite längre förklaring på mailet jag precis skickade till dig! :)

Upp